AbsolutelySure

Hallå! 

Ta sitt ansvar.
Resa sig upp.
Det är dags.
Det är dags
Att säga emot.
Det är dags
Att stå upp
Det är dags.
- Att ta sitt ansvar-


Hej!
Jag har varit ute och vandrat ute i mörkret innan jag hann komma hit, till tangentbordet. Det är skönt! Trots att jag måste klä på mig, så att jag ser ut som en sumobrottare. Trots att jag måste gå med pannlampa och ha på mig den där självlysande arbetarjackan för att, som mamma säger "Ifall det kommer en bil".... Ja, hur ofta det nu händer på landet, på en promenad i en liten by om fem hushåll, klockan halv tio... Men ändå, det är uppfriskande. En får tid att rensa lite innan sängdags.
Min insikt var (vilken har legat och gnagt i mitt huvud, men som jag åter och åter har tryckt tillbaka och tit en extra bulle... ) är att jag bör röra på mig mer. Det är fakta. Jag har sett och kännt hur min kropp presterar sämre sedan jag slutade gå på gymmet några dagar i veckan. Så för att vänja min kropp vid motion igen ska jag härmed gå upp minst en halvtimme idigare och ta enu liten promnad. Mottot för den lilla powerwalking-stunden ska vara "hellre fem minuter än inga minuter alls!" Sedan så ska jag gå ner till gymmet och köpa mig ett halvårskort i januari!
   Promenaden gav mig alltså inte bara frisk luft, Den gav mig den där "det där ska jag göra. Banne mig! Nu är det dags-känslan" Och nu ska jag offentliggöra en to-do-list; Bara för att jag inte ska komma undan! Moahaha! Jag är klipsk ibland.. :-) Haha :-)

1 Börja gå varje dag, helst på morgonen och det spelar ingen roll hur länge.

 2 Inventera garderoben.

3 Efter att ha gjort det; Sträva efter att köpa baskläder med fin skärning + att jag ska helst ha med mig någon när jag köper! (hellre att det håller än att det är bra i en månad.. )

4 Ha med mig vattenflasa i skolan. ( Är sjukt dålig på att få i mig vatten)

 5 Hålla mitt positiva humör uppe. Ingen ska få trycka ner mig! :-D

 6 Fortsätta upprätthålla den struktur och planering jag har för mitt pluggande. (Inget sölande här, Nej! )

7 Inte stressa upp mig över onödiga saker (skriver det bara i fall att jag börjar "ångest-tänka" om läxor och prov etc. Helt onödigt!)

8 BÖRJA PRIORITERA SÖMN! ( Allt hänger ihop! )


Ha det!

// Paula

När allt känns tomt,
När allt känns som svårast,
När det är svårt att andas,
Glöm inte bort

När allt känns som mest hopplöst,
 När allt känns totalt meningslöst,
   - Vänd inte ansiktet ner

Glöm inte bort..

När allt känns som ett enda stort vakuum
  - Glöm inte bort

När allt är förtvivlat
 - Kom hit

Låt dig få vila
Det kanske må vara illa
Men glöm inte bort...

När allt känns som mest tomt

Det är då du har verktygen för att skapa..
  Glöm inte bort...

"The light shines in the darkness and the darkness has not owercome it"

För det är så jag känner mig just nu. Schizofren. Kanske inte med alla symptom som specefikt uppfyller kriterierna för Schizofreni, men iallafall. Jag har nu gått i över en vecka med feber till och från, en svikande röst och en svikande kropp. Morr!
Som ersättning för en uteblivande röst, har jag fått en extra inre röst. "Wihoo!" Paula pratar med Paula. Det är nice! Eller kanske mindre.... Haha! Jag kan säga att det blir än mindre rätsida på tänkandet då... Suck! Dock inte på handlandet. Konstigt nog! Jag har lyckats åta mig jobb på lördag och en utgång. Ett kärt möte med min nästan jämnårga kusin, en ridlektion och jag har lyckats påbörja min eviga "plugg-vecka". Det är enligt min mening mycket trevligt! Om man ändå kunde utesluta det där med att studera och skriva analyser.. ... .. Someone who is eager to voluntare, Please?
Äh! Positiv anda ska det vara här! Jag lääääängtar! För om jag blir klar med läxhögen (Vilken jag tragiskt nog sitter med nu, på en fredagskväll av alla.. ), så får jag min efterlängtade "duktig-kick". D.v.s. Den där underbara känslan av att jag har lyckats gräva igenom alla läxor och att min chans till ännu ett MVG är något större. Sedan, när jag har jobbat, har träffat mina vänner, har haft mina stalldagar, så vet jag att den där känslan av lättnad infinns. Jag klarar nog inte av att vara medveten att jag har saker som måste göras. Jag vill avklara dem så fort som möjligt, lika fort som när man desarmerar sin fiende. Bort, Bort, Bort!
Och Bort ska dem! Åh, Jag längtar! :-)

Belöningen blir att jag får åka till Gävle, men innan dess skall dessa "to-do:s" vara klara.
Bäst att jag drar mg tillbaka till analysen... ! Därefter ska jag sätta mig framför brasan och läsa min psykoanalytiska bok, Mmm :-) :-) :-)

Hoppas er fredagskväll blir mysig!          
                                                                                                                                   
 
// Paula
                                                                                                  

Hallå Hallå!
Idag skriver jag för att få kunna diskutera lite om alldagliga ting. Jag har nämligen tappat rösten.
Ve och fasa, Usch och fy!
Så jag är full av energi och prat, men tankarna har inte fått komma ut... Och det är frustrerande! Jag, Paula, hon som jag anser inte pratar så mycket, fick känna på hur menlöst det känns att enbart vara åskådare. Jag fick känna på och komma till insikt om att hon den där Paula, hon pratar nog väldigt mycket ändå. Fast jag (konstigt nog) har uppfattningen om att jag är blyg och den som oftast sitter tyst. Så är det nog ändå inte så. Tänka sig!
Man tar för givet och reflekterar inte över saker vi gör dagligen. Som exempelvis i mitt fall: Hur skönt det är att kunna prata. Att kunna vara delaktig i en diskussion om vad helgen har erbjudit, hur livet ser ut- pojkvän&kärlek, läxor, framtida planering etc.
Det har jag aldrig tänkt på förut. Inte förrän nu.
Nu när jag känner mig som en schizofrenisk person, (Halvt om halvt.). Nu när alla tankar är inlåsta, mer än de bukar vara. Det blir liksom ett hög(låg)tryck i hjärnan. Undra hur väderprognosen ser ut för dem efter denna vecka... ... ...  "Stormvarning!"
 Eller kanske varning: Do not enter the monkeyhouse! You might turn mad.
Tankarna står och skriker åt varandra för att överrösta och jag kommer att sitta där och hålla för öronen och gunga fram och tillbaka som en psykpatient.
Haha!
Nej! Jag ska inte skämta om de som faktiskt är så. Men ibland har jag lust att göra så. Särskilt när jag är i skolan.Att hålla för öronen. Ljudnivån är oacceptabel! Det har jag noterat förut, men det var nog först idag som när jag fick agera silent spectator som jag insåg detta. Det är inte ColinLaclairgymnsiet jag går på. Det är ColinLecalairs institut för tämjning av apor.
För att du ska förstå min mening, så låt mig få presentera ett exempel. Klass Spju3 vid en diskussion om den bestämda studentskivan: Person A presentarar agendan muntligt utan att skriva upp på tavlan och går närmast till attack med en hetsig ton av diskant- art. Dvs. En Mycket ljus och stressad röst, med ett tonläge som personr har när de blivit personligen påhoppade och försvarar sig själv.
Denne sluddrar diffust och skriker ut till en klass som tappat intresset för att det är ostrukturerat. Han/hon säger: "Aaa, men fatta, vi ska va på hamnmagasinet, aaa, och så ska vi sälja biljetter. Vad vill ni, assåå.. aa, mm, sen så ska vi ju äta och här har jag en matsedel. Aaa, sen så ska vi ha skivan med ekonomiklassen. Hallå?!?! Fan ni ä ju sjuka i huvude, lyssna!" Flera frågor pga ostrukturerad framställning från en ostrukturerad klass= Alla frågar samma frågor i mun på varandra. Frågan blir besvarad och tio minuter senare frågar någon igen: "Jaa, asså hur var det nu igen då? Vart skulle vi vara? Men jag vill ju inte va med ekonomi!" Och så uppstår en sk.diskussion som mer liknar ett krig än en diskussion. Person A skriker ännu mer och ännu mer som en stucken igelkott med alla taggar i vädret. Armar och miner, röster- Hela gestikulationsregistret används. Alla gormar i mun på varandra. "Nä, jag vill inte heller ha med dem. Varför har ni bara gått och betsämt?!" Samtidigt i dennes mun: "Ja, jävla diktatorer. Vilken dålig stil! Skulle vi inte vara på o' learys?" 
Och så går det i i en cyk(lon)el.
Detta är hur min klass och hur många beteer sig på min skola. Det är inte människor, det är apor styrda av sina instinkter. Ett: Att vid en sådan här situation agera utifrån rädslan och springa ifrån. Eller; Alt. B. Stanna kvar och slå ner faran.
I våran klass vid varje lektion och uttalande från eleven/- erna är det alternativ B. Att stanna kvar och bereda sig på slagmål. Man kan verkligen känna att det är en knytnäve som hänger i luften. Att det är som vid matdags på Skansens apberg. Starkast vinner.
Men här är det ingen som vinner, för här står personerna, skriker åt varandra som om det gällde livet, ansikte mot ansikte, öppen mun mot öppen mun; ältar saken utan resultat. Det är som iq-befriade apor som är uppfostrade till gaphalsar! Det enda som saknas är det där fysiska slagsmålet.
 Dock har skolan lärt dessa individer att, så gör man inte.Men jag väntar på den dagen då de gör det. . . . .

För mig är detta oftattbart. Att dessa personer inte har lärt sig att kommunicera?!
Det finns inte i min värld, att en dialog inte finns. Att det inte går lugnt och sansat till i en något sådär mänsklig ton. Att de inte kan presentera. "Såhär är det, detta kommer att ske, låt mig få berätta, Åsikter tas i slutet". Det är väldigt enkelt.
Tanken går inte att undvika: Hur kommer de att klara av relationer och förhållanden? Om det blir inbördeskrig i min klass pga denna taktik av dessa personer, Hur blir det i deras äktenskap? I det förhållande som du måste diskutera och säga vad du tycker. I det förhållande där du måste prioritera, argumentera, konfrontera etc. Att kunna kommunicera på ett lugnt sätt är nyckeln.
Det är väldigt ostrategiskt att lägga sig ner på golvet och skrika som en femåring. "Men jag vill att du ska förstå mig.Fattar du dåligt. Du är dum! Jag vill, jag vill!" 
För det är vad dessa gör just nu.
 De skriker ut sin åsikt, vill inte höra den andres och försöker kväva den andre med sin mening. Ingen kritik får ges och om så sker är påhoppen mycket stora. Individen själv har ju inga flagnor i sin yta. Allt är perfekt och ingenting får påpeka motsatsen.
 
Haha! Livet är allt bra roligt !

    Jag tror att jag ska ta med mig apgodis, en snuttefilt och napp till skolan imorgon. :-)
Vem vet! Jag kanske föreslår till våran budgetsparande skola att börja ta betalt.
Inträde till ColinLeclairs Institut för socialisering av apor: 150 kronor.

// Säker

Kvar finns inga ord för dig
De är antingen för små eller för obetydliga
Skulle du försvinna
Så kunde jag ej finna
Om jag sökte natt och dag
En jämlike hälften av vad du var
  Och fortfarande är
Du är den styrka inom mig som gör mina dagar
 Självklara
och får mig att vilja vakna
Att orka vidare i livet och inte ta det stora klivet
Över till den mörka sidan
  Det sägs att ser man ljuset
Så ska man vända om och fly
Men i ditt fall så springer jag nog hellre mot det
För du är det skenet och dig kan ingenting bedra
Bara förundras utav

Hej!
Idag har jag fått utlopp för endel av alla mina tankar.
 Och som en person sa till mig idag: " Om du nu säger att du har så många tankar och att de är multilicerat med vad du du pratar och i den takten... (Oh) Herregud människa! Att du orkar..Jag tycker synd om dig!" ; DÅ kan jag säga att det var oerhört skönt! Jag umgicks med denne i ca tre timmar. Det var oerhört mysigt, men resulterade i efter mycket prat, nynnande och högljutt skrikande i bilen( även kallat sång) för att jag är så glad, att nu är jag hes.
Hes men lycklig. Hes men kär. Hes men tillfreds. Det är vad jag är :-)

Jag är i den åldern ( Haha.. redan gammal.. eehh.. och Nej Vero, du är ung!) då jag börjar inse att mitt liv inte är beroende av att jag har en superplattmage av en underklädesmodells karaktär. Den underlättar ingenting! Jag börjar inse att det bästa att göra är att låta saker vara. Då menar jag de onödiga. För de tar enbart energi. De rör mig inte i ryggen. Det är ett hederligt bra och gammalt recept. Slappna av, andas, hänge dig åt nuet, den lugna känslan inom dig och sjunk ner på jorden. Tillåt dig att vara tillfreds!
Jag tror detta är en del en process som kallas för mognad.
Att hitta sig själv. Att inse att det vi gör är oftast för att bevisa för oss själva och inte de runtom oss. Att det är vi som påverkar vårt liv och oftast hjälper det inte att klaga.. Utan det är du som är ditt hinder.
Sedan måste jag erkänna att detta är min personlighet. Förutom när det övergår i för stor spontanisk galenskap.. Ja, ni som känner mig vet att jag kan bli som en valp som inte kan kontrollera sin glädje. Men det är "out of record".
Till stor del är jag lugn, stabil och alltjämt positivt tillfreds. Ständigt leende.
För att tillägga: Hes, men leende.
Jag är nog unik. Det är du med. Men det slog mig verkligen när det gäller detta lugn och om min psykologiska infallsvinkel i mitt liv, när jag frågade bibliotikarien om jag kunde låna om en bok. Hennes svar var då: "Ja, det går alldeles utmärkt. Ingen står på kö, och lär nog inte heller göra det. Du är den första att läsa denna bok. Men som sagt, du är troligtvis den enda som ger sig på att läsa "Psykoanalytik- Kärleksrelationen, Förhållande och relation. Av Thomas Böhm. Och Dalai Lama. Ingen elev har gjort de under de åren vi har haft dessa.. "
Jaha?! Jag tittade förvånat på henne. Psykoanalytik som är kul och än bättre, en psykoanalytisk bok om relationer! Läser inte alla sådana böcker? Då finns det lärdom att hämta. (Tänkte naiva paula... )
Så, Vem vill läsa om sådant?
Jo, tydligen jag! :-) :-) :-)  Haha! :-) Men som ett härligt livscitat lyder: " Sträva inte efter att gå den nertrampade vägen, utan sök efter egna vägar och gå där ingen har satt sin fot"
Många tror att 'sådana' böcker är konstiga. Då vill jag poängtera att de är bra. Det är inte massvis med 'mumbojumbo-stuff '


Jag är verkligen väldigt hes, har mycket att göra, försummar mina vänner, sitter och pluggar halva dygnet. Men jag är lycklig, kär och tillfreds.
För min lycka är när jag har klarat av läxorna och sett resultat.
Lycka är när jag längtat så det gör ont efter mina vänner, Och jag får se dem- Bli än mer hes av mycket prat.
Lycka är när jag får min stund att fundera- Jag har det bra.
                         För mig är detta mitt liv just nu.
 Min kärlek, Mina betyg och skola, häst och organisering för att klämma in några spontana saker.
Min livscykel.
Och vet du vad: Trots att det är som att leva i en syrefattig kvadrat, så stormar det ibland. Svallar av lyckliga känslor. 
  Livet blir bara bättre desto längre det fortgår.
Det har jag fått erfara.  Exempelvis kärlek. Det blir bättre för det innebär att du måste finna självkännedom. Genom den blir du mer stabil, tillfreds och lycklig. Tiden. Det är härligt! Den medför gott. Som att jag mår så bra nu. Allt känns så synkroniserat och det flyter på. Jag älskar mitt liv och Jag älskar allt som är i det!
Så att vara lite hes, ha ett fullt nerklottrat A4 med "att göra idag", det gör ingenting. Det är fullständigt obetydligt när jag vet att det kan vara så mycket värre.
Lycka är att känna att jag lever. Lever mitt liv.
Och det är det jag gör just nu; på mitt eget vis.


Lycka är att vara hes!

// Paula <3

Jag ser dem,
Diffust på håll.
Jag vet ej om de har substans,
Eller,
Relevans.

I livet kommer du att ifrågasätta, om iallafall en gång, din existens och det därtill.
Du kommer att ifrågasätta vad du ser, vad du tänker och om de verkligen är sanna, etc.
Det är där jag är just nu.
I en  (f u c k i n g) fas.
Och jag orkar egentligen inte med detta nu. Det tar så mycket energi av en. Som att jag inte tänker nog redan, så föreslog min kropp att sätta på extra-motorerna. Hjärnan har gått på högvarv den senaste veckan och som resultat har jag en mycket oomtyckt huvudvärk.
Positiv som jag är, försöker jag omvandla mitt hat mot huvudvärken till något som har betydelse. Jag intalar mig att min hjärna rensar och omplacerar i sin "egna hårddisk".
Det kan ses som nonsens, men någon relevans har det.  Till skillnad från vad de andra tankarna har.

Jag får inte någon struktur på dem. Tankarna.
Det känns hopplöst.
Att lägga ett pussel är något sådär enkelt. Men att lägga sitt egna pussel.... Det är en helt annan sak!
Jag tror verkligen att jag ser spöken. Inte spöken i vardaglig bemärkelse, dvs. inte något övernaturligt fenomen. Nej, jag har svårt med dessa tankar. Är det sanna? eller är de, som jag kallar dem, spöken?
Vad är sant?

---

Jag känner mig som en zombie; en betraktare. Jag går runt i korridorerna om dagarna och hör människor prata. Jag varsebliver, selekterar vad som kan tänkas vara viktigt. Fortfarande vid medvetande går jag i min egna dimma och funderar;
Vad är viktigt? Vilken tanke är berättigad, den mest sannolika och realistiska?
Jag går 100 meter till .
Åter samma frågor.  Är det sant? Är det viktigt? Vad ska jag tro? Är min misstänksamhet berättigad? Varför älskar jag den eller den personen? Varför tycker jag inte om det? Vad ska jag göra åt det?
Och sedan den farliga frågan: Tänk om

---

 

Jag vet inte vad jag ska göra. Trots att jag vet att sanning, det är vad jag uppfattar det som. Den absoluta sanningen kan aldrig ges.

Möjligen ett ihopkok av min omgivnings uppfattning och min egna, kan procentuellt uppnå vad som skulle kunna vara den absoluta sannigen.

Misstänker jag något, så undersöker jag chanserna, pratar ut med personen ifråga. Jag vet hur jag ska göra.Jag vet, Jag vet, Jag vet!

Det som är viktigt, det är vad jag uppfattar som viktigt. Jag varsebliver så att det som gynnar-, och intresserar mig uppmärksammas i min hjärna. Jag väljer vad jag vill förstärka. Jag vet ju!

Jag har ett val.

 

Men ändå råder totalt kaos, i vad jag borde kunna kontrollera.

 Mina spöken förblir ett vitt skynke som mina tankar har som inträdesprov, som de ,måste genomgå och måste passera. Tills motsatsen blivit bevisad och frågan är ältad till max.

Vad är sanning? Vad ska jag tro? Vad och varför?

Negativitet.
Vad är det med människorna i min miljö?

Är det enbart  jag som hör människan, individer klaga väldigt ofta?
Jag måste bara få uttrycka min ångest inför att det är så många runtomkring mig som lägger ner så mycket tid på att gnälla.
"Eighh, Näeee, Vi har inte hört något!" ; "Usch, asså den här läraren är knäpp! Vi har as- mycket att göra. Asså jag dör!";
"Asså fatta vad jobbigt" ; "Kan vi inte få sluta. Vi har aslångt hål och jag var ute på krogen igår.. "  ; "Jag orkar inte dricka i helgen, men ändå, man kan ju inte avstå att dricka när det är helg. Kan du och jag dela på några vinare?"
 
    Det är en ständigt pågående negativ energi som maler.

Hur orkar de?
Hur orkar dessa gnälla över möjligheterna?
Jag vet att detta inlägg är en form av att gnälla, Men snälla, Är inte du less på det med?

Vi tycks hitta något negativt i allt. Det är så mycket enklare att belysa det negativa än det positiva.
Jag undrar nästan ibland om det plötsligt är ett kännetecken för att vara människa. Negativitet. 
Jag tycker att det är så många som klagar. Vet de att det får efterverkningar? Är det någon mening med att existera om vi nu ska kritisera den tiden till nollvärde ? Varför gå upp ur sängen på morgonen? - "Det är ju såå jobbigt!"
Det är absurt!
Ska det inte vara så att det är enklare att se det postitiva?
Du ansvarar själv för vad du uppfattar och förstärker. Då borde vi anstränga oss att se det ur möjligheternas perspektiv. Har du en håltimme: Bra! Då kan du studera.
Är personen, enligt din mening, "dum i huvudet". Bra! Då kan du ta ansvar för att förändra. Är det din attityd det är fel på, eller är det att personn inte vet om att han/hon beteer sig på ett stötande sätt?

Bara du, och enbart du, står ivägen för dig själv.
(Bortsett från ev. omständigheter)
Men detta är sant!
  

Jag är så trött på människor som inte ser möjligheten. De som inte tänker och analyserar situationen. De som inte kan mogna.
Vi har ett val.
Eftersträvar inte ni att utvecklas som personer?
  Det gör jag.


Genom att du begrundar din inställning till din miljö utvecklas du. Genom att bemöta andra med din nya inställning utvecklas du.
Det är de små sakerna som gör det!
Var psykiskt generös mot dig själv, och det kommer att bli en positiv sidoeffekt gentemot dina medmänniskor.

Tänk efter!

// Säker

Hallå alla okända och kända!

Detta är då min blogg. Det verkar så lockande att få skriva av sig, så varför inte testa?!
Min mun är ju annars aktiv, så då borde min penna (alt. mitt tangentbord) vara det.

Jag vill påpeka att jag kommer inte att skriva varje dag och varje minut av dess dygn. Nej! Här kommer jag att skriva lite tankar. Dessa tankar är inte alltid de mest realistiska, mest sammanhängande, eller i din smak.
Jag skriver först och främst för att reda ut det garnnystan som finns innanför mitt pannben. För vilket trassel det kan vara!
       Tankar om dagens händelser och vad min reaktion är på dem. Tankar som är utsvävande och som är svåra att sammanfatta, men som är befriande att få ut.

Vi får se vad det blir!
Sedan hoppas jag att kunna roa er i den mån jag kan.

/ Säker