AbsolutelySure

Jag ser dem,
Diffust på håll.
Jag vet ej om de har substans,
Eller,
Relevans.

I livet kommer du att ifrågasätta, om iallafall en gång, din existens och det därtill.
Du kommer att ifrågasätta vad du ser, vad du tänker och om de verkligen är sanna, etc.
Det är där jag är just nu.
I en  (f u c k i n g) fas.
Och jag orkar egentligen inte med detta nu. Det tar så mycket energi av en. Som att jag inte tänker nog redan, så föreslog min kropp att sätta på extra-motorerna. Hjärnan har gått på högvarv den senaste veckan och som resultat har jag en mycket oomtyckt huvudvärk.
Positiv som jag är, försöker jag omvandla mitt hat mot huvudvärken till något som har betydelse. Jag intalar mig att min hjärna rensar och omplacerar i sin "egna hårddisk".
Det kan ses som nonsens, men någon relevans har det.  Till skillnad från vad de andra tankarna har.

Jag får inte någon struktur på dem. Tankarna.
Det känns hopplöst.
Att lägga ett pussel är något sådär enkelt. Men att lägga sitt egna pussel.... Det är en helt annan sak!
Jag tror verkligen att jag ser spöken. Inte spöken i vardaglig bemärkelse, dvs. inte något övernaturligt fenomen. Nej, jag har svårt med dessa tankar. Är det sanna? eller är de, som jag kallar dem, spöken?
Vad är sant?

Jag känner mig som en zombie; en betraktare. Jag går runt i korridorerna om dagarna och hör människor prata. Jag varsebliver, selekterar vad som kan tänkas vara viktigt. Fortfarande vid medvetande går jag i min egna dimma och funderar;
Vad är viktigt? Vilken tanke är berättigad, den mest sannolika och realistiska?
Jag går 100 meter till .
Åter samma frågor.  Är det sant? Är det viktigt? Vad ska jag tro? Är min misstänksamhet berättigad? Varför älskar jag den eller den personen? Varför tycker jag inte om det? Vad ska jag göra åt det?
Och sedan den farliga frågan: Tänk om

Jag vet inte vad jag ska göra. Trots att jag vet att sanning, det är vad jag uppfattar det som. Den absoluta sanningen kan aldrig ges.

Möjligen ett ihopkok av min omgivnings uppfattning och min egna, kan procentuellt uppnå vad som skulle kunna vara den absoluta sannigen.

Misstänker jag något, så undersöker jag chanserna, pratar ut med personen ifråga. Jag vet hur jag ska göra.Jag vet, Jag vet, Jag vet!

Det som är viktigt, det är vad jag uppfattar som viktigt. Jag varsebliver så att det som gynnar-, och intresserar mig uppmärksammas i min hjärna. Jag väljer vad jag vill förstärka. Jag vet ju!

Jag har ett val.

Men ändå råder totalt kaos, i vad jag borde kunna kontrollera.

 Mina spöken förblir ett vitt skynke som mina tankar har som inträdesprov, som de ,måste genomgå och måste passera. Tills motsatsen blivit bevisad och frågan är ältad till max.

Vad är sanning? Vad ska jag tro? Vad och varför?