Känslornas Picasso
Vi gick hand i hand till sjön- bitvis. Vi har nått det där stadiet, vuxna stadiet, kärleksstadiet. Du vet när man inte kan gå och hålla handen hela tiden. När man inte kan gå och le med ögonen så att de till och med överglänser solen självt. Du kan inte gå och pussas, fnittra, kråma dig i förälskelse mot din själsfrände. Nej! Du ska gå precis några steg framför eller något steg bakom. Ni är vana med varandra och nu behöver ni inte visa varandra den där närheten publikt. "Den hör hemma och hör sen!"- som en irriterad och äcklad insändare skrev i lokaltidningen.
Detta verkar vara ett typiskt tecken för ett par som hållt ihop länge. Jag undrar varför?
Varför?
Jag går oftast hand i hand med han, pussar på honom och fnittrar, ler med ögonen som jag låter säga "Jag älskar dig!"- Men om detta får jag ofta höra: "Kan du inte låta bli karln?! Ni har ju varit tillsammans tllräckligt länge nu!"
Tillräckligt länge? Jag kan inte låta bli att reflektera över detta. Varför tillhör förälskelsens uttrycksfullhet inte hemma i ett långt skridet förhållande? Denna tanke gick runt i mitt huvud när jag gick två och kanske fler än fem steg framför honom idag. Är det förväntningarna som sätter upp denna föreställning ? - Att vi ska sluta visa tillgivenhet och kärlek mot varandra efter en tid. För det är ändå så att allt är under en kort period. Allt i livet är det!
"Att jag är tillsammans med någon betyder inte att det kommer vara förevigt. Jag kan bara hoppas, men vi vet ju alla att det kommer förr eller senare svalna. Jag kanske tar mig en annan man. Precis så som jag kan hitta en ny projektanställning, så kan jag hitta en annan bättre karl. Jag vet att ingen kan vara lycklig och kär hela sitt liv med en man."
Om jag råkar vara kär i min man hela mitt liv, så står jag ut mot vad som förväntas av mig. Jag förväntas hålla normen. Den norm som säger att allt ska vara rosenrött, men ingen annan nyans utanför!
Nyansen depression finns inte i denna värld. Inte heller olycka. Inte lidande. Inte sorg. Det finns inte plats på lagret för nyansen evig glädje. Uttryckfull lycka finns inte heller. Färgen kärleksfulllhet har tagit slut.
Sanningen är att jag inte får vara olycklig. Jag får inte heller vara för lycklig. (Läs en gång till! Jag kan vara för lycklig.) Det är att bryta mot konstens regler att måla min tillvaro med dessa nyanser. Det ångestbleka norm-lagiska Sverige skriker som när Picasso på sin tid försökte få ett erkännande som konstnär. - "Du bryter mot vad som alltid har gjorts!"
Ja, det gjorde jag- Jag stannade upp på vår promenad och vände mig mot honom. Jag fångade upp han i en kyss och sedan fortsatte vi vår promenad, hand i hand hela vägen hem.
Att bryta normen; Det tänker jag fortsätta göra. Picasso blev erkänd så småningom. Kanske uppriktig, uttrycksfull och långvarig lycka blir det med?
Detta verkar vara ett typiskt tecken för ett par som hållt ihop länge. Jag undrar varför?
Varför?
Jag går oftast hand i hand med han, pussar på honom och fnittrar, ler med ögonen som jag låter säga "Jag älskar dig!"- Men om detta får jag ofta höra: "Kan du inte låta bli karln?! Ni har ju varit tillsammans tllräckligt länge nu!"
Tillräckligt länge? Jag kan inte låta bli att reflektera över detta. Varför tillhör förälskelsens uttrycksfullhet inte hemma i ett långt skridet förhållande? Denna tanke gick runt i mitt huvud när jag gick två och kanske fler än fem steg framför honom idag. Är det förväntningarna som sätter upp denna föreställning ? - Att vi ska sluta visa tillgivenhet och kärlek mot varandra efter en tid. För det är ändå så att allt är under en kort period. Allt i livet är det!
"Att jag är tillsammans med någon betyder inte att det kommer vara förevigt. Jag kan bara hoppas, men vi vet ju alla att det kommer förr eller senare svalna. Jag kanske tar mig en annan man. Precis så som jag kan hitta en ny projektanställning, så kan jag hitta en annan bättre karl. Jag vet att ingen kan vara lycklig och kär hela sitt liv med en man."
Om jag råkar vara kär i min man hela mitt liv, så står jag ut mot vad som förväntas av mig. Jag förväntas hålla normen. Den norm som säger att allt ska vara rosenrött, men ingen annan nyans utanför!
Nyansen depression finns inte i denna värld. Inte heller olycka. Inte lidande. Inte sorg. Det finns inte plats på lagret för nyansen evig glädje. Uttryckfull lycka finns inte heller. Färgen kärleksfulllhet har tagit slut.
Sanningen är att jag inte får vara olycklig. Jag får inte heller vara för lycklig. (Läs en gång till! Jag kan vara för lycklig.) Det är att bryta mot konstens regler att måla min tillvaro med dessa nyanser. Det ångestbleka norm-lagiska Sverige skriker som när Picasso på sin tid försökte få ett erkännande som konstnär. - "Du bryter mot vad som alltid har gjorts!"
Ja, det gjorde jag- Jag stannade upp på vår promenad och vände mig mot honom. Jag fångade upp han i en kyss och sedan fortsatte vi vår promenad, hand i hand hela vägen hem.
Att bryta normen; Det tänker jag fortsätta göra. Picasso blev erkänd så småningom. Kanske uppriktig, uttrycksfull och långvarig lycka blir det med?
Skröpplig och lite ringrostig..
Jag ar upptäckt att min grammatik är inte den bästa. Ni får ursäkta! Jag har umgåtts i över ett år med mina tankar utan att sätta dem på pränt eller något annat på tangent, så det är inte så enkelt att få rätt tempus etc. Jag hoppas att du som läsare kan korrigera mig- om du orkar. Vill du bli min rullator, eller kanske käpp? (Jag är lite stapplig på benen.)
Om inte; Ja, du kanske tycker att det är det som är charmen med denna blogg? Då behöver du inte korrigera.
Om inte; Ja, du kanske tycker att det är det som är charmen med denna blogg? Då behöver du inte korrigera.
Bland ålders- och vårtecken.
Nu är jag 20 år!
Tjugo, Det är långt ifrån alla -ton som följer tonårstiden. Jag ska vara vuxen. Jag ska vara mogen, ta mer ansvar hänga med i debatterna, hålla koll på allt, komma med väluttänkta och välformulerade svar.
Jag ska.
Det är mycket som följer med att äntra vuxenvärlden.
Om jag tänker efter, så innebär det inte bara arbete, ansvar för liv, mer utgifter, rollkriser, funderingar kring ens existens etc. Det innebär också mycket roligt! Tillexempel; Minnesförlust (-er!), teflonminne eller med andra ord parsiell alzheimers.
Jag upptäckte detta fenomen idag. Fast jag måste erkänna att tecken fanns där precis på klockslaget till min födelsedag. Det kom krypande allteftersom sekunderna tickade fram i urverket och fick dem att tillsammans bli minuter och minutrarna att bli timmar.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till denna nyvunna vän (?). Han bjuder upp mig i en ytterst eldig tango. Han får mig att kasta allt runtomkring mig och den där vuxna personen som ska vara så organiserad och ha koll på allt sätts ur balans. En sak, två saker, tre saker är försvunna och deras frånvaro får konsekvenser för den planerade dagen. Vad ska jag göra nu? Var är de?
Han utmanar mitt redan pressade minne. "Hm.. La jag det där uppe?" Jag springer upp på övervåningen. Jag irrar runt och slänger om saker i mitt nystädade rum- "Nej!" . "La jag det där nere i byrån? Ja! JAAA! Det gjorde jag!" Övertygad springer jag nerför trapporna. "Nej!" Besviket får jag gå upp och leta igen, övertygad om att den ligger i en annan låda. Det blir som ett bip-test. Upp, ner, fram och tiilbaka.
Borta! - "Gratulerar! Du har fått teflonminne! Du kan dock inte steka i det. Minnena kan aldrig fastna. Visst är det härligt med teflon?! Vilken revolution!"
Jag har ännu inte hittat dem. Han är en riktigt skicklig dansare. Jag är för dålig för att överglänsa honom; det krävs nog lite träning. Vi får se om jag lyckas. Jag ska!
Tjugo, Det är långt ifrån alla -ton som följer tonårstiden. Jag ska vara vuxen. Jag ska vara mogen, ta mer ansvar hänga med i debatterna, hålla koll på allt, komma med väluttänkta och välformulerade svar.
Jag ska.
Det är mycket som följer med att äntra vuxenvärlden.
Om jag tänker efter, så innebär det inte bara arbete, ansvar för liv, mer utgifter, rollkriser, funderingar kring ens existens etc. Det innebär också mycket roligt! Tillexempel; Minnesförlust (-er!), teflonminne eller med andra ord parsiell alzheimers.
Jag upptäckte detta fenomen idag. Fast jag måste erkänna att tecken fanns där precis på klockslaget till min födelsedag. Det kom krypande allteftersom sekunderna tickade fram i urverket och fick dem att tillsammans bli minuter och minutrarna att bli timmar.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till denna nyvunna vän (?). Han bjuder upp mig i en ytterst eldig tango. Han får mig att kasta allt runtomkring mig och den där vuxna personen som ska vara så organiserad och ha koll på allt sätts ur balans. En sak, två saker, tre saker är försvunna och deras frånvaro får konsekvenser för den planerade dagen. Vad ska jag göra nu? Var är de?
Han utmanar mitt redan pressade minne. "Hm.. La jag det där uppe?" Jag springer upp på övervåningen. Jag irrar runt och slänger om saker i mitt nystädade rum- "Nej!" . "La jag det där nere i byrån? Ja! JAAA! Det gjorde jag!" Övertygad springer jag nerför trapporna. "Nej!" Besviket får jag gå upp och leta igen, övertygad om att den ligger i en annan låda. Det blir som ett bip-test. Upp, ner, fram och tiilbaka.
Borta! - "Gratulerar! Du har fått teflonminne! Du kan dock inte steka i det. Minnena kan aldrig fastna. Visst är det härligt med teflon?! Vilken revolution!"
Jag har ännu inte hittat dem. Han är en riktigt skicklig dansare. Jag är för dålig för att överglänsa honom; det krävs nog lite träning. Vi får se om jag lyckas. Jag ska!
Sömndrucken.
Jag blundar. Världen är lite diffus. Någon buffar på mig med näsan. "Usch! Stånk och stön! Vem är det?" tänker jag och gruffar, vänder mig om i sängen som protest. "Klockan är för lite. Den kan inte vara mer än åtta." En hand smyger sig runt magen. Någon nosar mig i nacken och kysser linjen från örat och ner. "Näe, nu får det vara nog! Jag sover!!"
-Älskling! Vaaaaakna.
Han buffar till och nosar på mig igen. Läpparna möter min hy.
-Mmmm.. mummel.
Jag vänder mig om en gång till. Orden är kvar i munnen på mig och blir inget annat än det där morgonljudet som man får när en blir ofrivilligt väckt.
-Älskling.
Han kysser mig igen. Hans hand smeker min trötta kind.
-Mmmm...
Två timmar senare.
-Får jag se dina fina ögon?
-Mmm....
30 minuter senare.
-Jag visste väl att du hade gröna ögon!
Jag stänger igenom dem fort.
-Älskling, vakna!
-Jag slår vad om att klockan inte är mer än åtta!?
Han skrattar fram att den är halv ett. Jag öppnar ögonen och möts av ett enda stort leende. Ansiktsuttrycket han har kan bara stavas kärlek. Det lyser om honom. Min älskling.
-Älskling! Vaaaaakna.
Han buffar till och nosar på mig igen. Läpparna möter min hy.
-Mmmm.. mummel.
Jag vänder mig om en gång till. Orden är kvar i munnen på mig och blir inget annat än det där morgonljudet som man får när en blir ofrivilligt väckt.
-Älskling.
Han kysser mig igen. Hans hand smeker min trötta kind.
-Mmmm...
Två timmar senare.
-Får jag se dina fina ögon?
-Mmm....
30 minuter senare.
-Jag visste väl att du hade gröna ögon!
Jag stänger igenom dem fort.
-Älskling, vakna!
-Jag slår vad om att klockan inte är mer än åtta!?
Han skrattar fram att den är halv ett. Jag öppnar ögonen och möts av ett enda stort leende. Ansiktsuttrycket han har kan bara stavas kärlek. Det lyser om honom. Min älskling.
Sockertopp och glädjerus.
Jag är på topp! Jag har en sådandär dag, du vet, en sådadär när en känner sig bäst. Du är snyggast, sexigast, har de bästa lösningarna, är en superbra vän, kan komma med riktigt träffande, välformulerade meningar och råd. Du är utmärkande speciell. You've got something. Du har det.
Så känner jag mig nu. Jag har lyckats träna hårt och det har gett kännbara resultat. Det gäller både i relation till mig, min pojkvän, kärlek till liv och till min kropp. Sedan att det råkar vara så att detta är en toppendag som inkluderat mycket gott och sött kan väl ha bidragit med sitt.
Jag är hög.
Jag har tagit en tugga av den berömde ordföranden i kocklanslaget, Fredrik Eriksson. Ja, eller inte han personligen, utan en bit av hans verk. Min familj och jag har ätit på Långbro Värdshus.
Det var riktigt starka multipla orgasmer som denna kock bjöd oss på i matväg. Brunchen var suverän! Det kändes att de hade ypperliga råvaror.
Cesarsalladen smekte smaklökarna, den chilimarinerade kycklingen retade, äggröran med räkor omfamnade, det hembakade manitoba brödet kysste, den härligt gröna färskostkrämen med vitlök och örter fick en att be om mer och den lena vaniljpanacottan med jordgubbskompott fick en att skrika ut av vällust.
Långbro påsklunch har allt! Inredning, smak, service; Det var professionellt och gemytligt. Hit vill jag igen!
Att jag är hög beror inte bara på min självkänsla eller mitt frosseri på långbro värdshus. Jag har varit på dejt med våren. Solen och jag har gått på promenad. Mina fötter har fått gå på vår lantliga grusväg, mina ögon har fått se vår stora gröna gräsmatta, gärdena som strax kommer vara fyllda av grödor, gula tussilago och blåsippor. Mina öron har fått höra fågelkvitter och porlande vatten. Mina händer har fått avstå från vantar och känt den varma vårvinden hålla hand.
Han får mig att vakna till liv igen. Det känns i hela min kropp. Förälskelsen bubblar.
När han kommer såhär, våren, så påverkar han mig så mycket att jag vet inte var jag ska ta vägen. Var ska jag få utlopp för min glädje? Jag kom på att städa är ett bra sätt. Jag vek alla klädesplagg i garderoben, dammade, vattnade murgrönan i fönstret, plockade bort gamla saker ur bokhyllan, packade ner i källaren, klädde av rummet vinterkläderna, tog in den fräscha vårluften och plockade fram vårens hetaste festblåsa. Jag ska få han i säng- Våren. Jag kanske blir havande och så får vi vårt och allas lilla efterlängtade kärleksbarn: Sommaren.
Så känner jag mig nu. Jag har lyckats träna hårt och det har gett kännbara resultat. Det gäller både i relation till mig, min pojkvän, kärlek till liv och till min kropp. Sedan att det råkar vara så att detta är en toppendag som inkluderat mycket gott och sött kan väl ha bidragit med sitt.
Jag är hög.
Jag har tagit en tugga av den berömde ordföranden i kocklanslaget, Fredrik Eriksson. Ja, eller inte han personligen, utan en bit av hans verk. Min familj och jag har ätit på Långbro Värdshus.
Det var riktigt starka multipla orgasmer som denna kock bjöd oss på i matväg. Brunchen var suverän! Det kändes att de hade ypperliga råvaror.
Cesarsalladen smekte smaklökarna, den chilimarinerade kycklingen retade, äggröran med räkor omfamnade, det hembakade manitoba brödet kysste, den härligt gröna färskostkrämen med vitlök och örter fick en att be om mer och den lena vaniljpanacottan med jordgubbskompott fick en att skrika ut av vällust.
Långbro påsklunch har allt! Inredning, smak, service; Det var professionellt och gemytligt. Hit vill jag igen!
Att jag är hög beror inte bara på min självkänsla eller mitt frosseri på långbro värdshus. Jag har varit på dejt med våren. Solen och jag har gått på promenad. Mina fötter har fått gå på vår lantliga grusväg, mina ögon har fått se vår stora gröna gräsmatta, gärdena som strax kommer vara fyllda av grödor, gula tussilago och blåsippor. Mina öron har fått höra fågelkvitter och porlande vatten. Mina händer har fått avstå från vantar och känt den varma vårvinden hålla hand.
Han får mig att vakna till liv igen. Det känns i hela min kropp. Förälskelsen bubblar.
När han kommer såhär, våren, så påverkar han mig så mycket att jag vet inte var jag ska ta vägen. Var ska jag få utlopp för min glädje? Jag kom på att städa är ett bra sätt. Jag vek alla klädesplagg i garderoben, dammade, vattnade murgrönan i fönstret, plockade bort gamla saker ur bokhyllan, packade ner i källaren, klädde av rummet vinterkläderna, tog in den fräscha vårluften och plockade fram vårens hetaste festblåsa. Jag ska få han i säng- Våren. Jag kanske blir havande och så får vi vårt och allas lilla efterlängtade kärleksbarn: Sommaren.
