AbsolutelySure

Jag blundar. Världen är lite diffus. Någon buffar på mig med näsan. "Usch! Stånk och stön! Vem är det?" tänker jag och gruffar, vänder mig om i sängen som protest. "Klockan är för lite. Den kan inte vara mer än åtta." En hand smyger sig runt magen. Någon nosar mig i nacken och kysser linjen från örat och ner. "Näe, nu får det vara nog! Jag sover!!"

-Älskling! Vaaaaakna.
Han buffar till och nosar på mig igen. Läpparna möter min hy.
-Mmmm.. mummel.
Jag vänder mig om en gång till. Orden är kvar i munnen på mig och blir inget annat än det där morgonljudet som man får när en blir ofrivilligt väckt.
-Älskling.
Han kysser mig igen. Hans hand smeker min trötta kind.
-Mmmm...

Två timmar senare.

-Får jag se dina fina ögon?
-Mmm....

30 minuter senare.

-Jag visste väl att du hade gröna ögon!
Jag stänger igenom dem fort.
-Älskling, vakna!
-Jag slår vad om att klockan inte är mer än åtta!?

Han skrattar fram att den är halv ett. Jag öppnar ögonen och möts av ett enda stort leende. Ansiktsuttrycket han har kan bara stavas kärlek. Det lyser om honom. Min älskling.