Känslornas Picasso
Vi gick hand i hand till sjön- bitvis. Vi har nått det där stadiet, vuxna stadiet, kärleksstadiet. Du vet när man inte kan gå och hålla handen hela tiden. När man inte kan gå och le med ögonen så att de till och med överglänser solen självt. Du kan inte gå och pussas, fnittra, kråma dig i förälskelse mot din själsfrände. Nej! Du ska gå precis några steg framför eller något steg bakom. Ni är vana med varandra och nu behöver ni inte visa varandra den där närheten publikt. "Den hör hemma och hör sen!"- som en irriterad och äcklad insändare skrev i lokaltidningen.
Detta verkar vara ett typiskt tecken för ett par som hållt ihop länge. Jag undrar varför?
Varför?
Jag går oftast hand i hand med han, pussar på honom och fnittrar, ler med ögonen som jag låter säga "Jag älskar dig!"- Men om detta får jag ofta höra: "Kan du inte låta bli karln?! Ni har ju varit tillsammans tllräckligt länge nu!"
Tillräckligt länge? Jag kan inte låta bli att reflektera över detta. Varför tillhör förälskelsens uttrycksfullhet inte hemma i ett långt skridet förhållande? Denna tanke gick runt i mitt huvud när jag gick två och kanske fler än fem steg framför honom idag. Är det förväntningarna som sätter upp denna föreställning ? - Att vi ska sluta visa tillgivenhet och kärlek mot varandra efter en tid. För det är ändå så att allt är under en kort period. Allt i livet är det!
"Att jag är tillsammans med någon betyder inte att det kommer vara förevigt. Jag kan bara hoppas, men vi vet ju alla att det kommer förr eller senare svalna. Jag kanske tar mig en annan man. Precis så som jag kan hitta en ny projektanställning, så kan jag hitta en annan bättre karl. Jag vet att ingen kan vara lycklig och kär hela sitt liv med en man."
Om jag råkar vara kär i min man hela mitt liv, så står jag ut mot vad som förväntas av mig. Jag förväntas hålla normen. Den norm som säger att allt ska vara rosenrött, men ingen annan nyans utanför!
Nyansen depression finns inte i denna värld. Inte heller olycka. Inte lidande. Inte sorg. Det finns inte plats på lagret för nyansen evig glädje. Uttryckfull lycka finns inte heller. Färgen kärleksfulllhet har tagit slut.
Sanningen är att jag inte får vara olycklig. Jag får inte heller vara för lycklig. (Läs en gång till! Jag kan vara för lycklig.) Det är att bryta mot konstens regler att måla min tillvaro med dessa nyanser. Det ångestbleka norm-lagiska Sverige skriker som när Picasso på sin tid försökte få ett erkännande som konstnär. - "Du bryter mot vad som alltid har gjorts!"
Ja, det gjorde jag- Jag stannade upp på vår promenad och vände mig mot honom. Jag fångade upp han i en kyss och sedan fortsatte vi vår promenad, hand i hand hela vägen hem.
Att bryta normen; Det tänker jag fortsätta göra. Picasso blev erkänd så småningom. Kanske uppriktig, uttrycksfull och långvarig lycka blir det med?
Detta verkar vara ett typiskt tecken för ett par som hållt ihop länge. Jag undrar varför?
Varför?
Jag går oftast hand i hand med han, pussar på honom och fnittrar, ler med ögonen som jag låter säga "Jag älskar dig!"- Men om detta får jag ofta höra: "Kan du inte låta bli karln?! Ni har ju varit tillsammans tllräckligt länge nu!"
Tillräckligt länge? Jag kan inte låta bli att reflektera över detta. Varför tillhör förälskelsens uttrycksfullhet inte hemma i ett långt skridet förhållande? Denna tanke gick runt i mitt huvud när jag gick två och kanske fler än fem steg framför honom idag. Är det förväntningarna som sätter upp denna föreställning ? - Att vi ska sluta visa tillgivenhet och kärlek mot varandra efter en tid. För det är ändå så att allt är under en kort period. Allt i livet är det!
"Att jag är tillsammans med någon betyder inte att det kommer vara förevigt. Jag kan bara hoppas, men vi vet ju alla att det kommer förr eller senare svalna. Jag kanske tar mig en annan man. Precis så som jag kan hitta en ny projektanställning, så kan jag hitta en annan bättre karl. Jag vet att ingen kan vara lycklig och kär hela sitt liv med en man."
Om jag råkar vara kär i min man hela mitt liv, så står jag ut mot vad som förväntas av mig. Jag förväntas hålla normen. Den norm som säger att allt ska vara rosenrött, men ingen annan nyans utanför!
Nyansen depression finns inte i denna värld. Inte heller olycka. Inte lidande. Inte sorg. Det finns inte plats på lagret för nyansen evig glädje. Uttryckfull lycka finns inte heller. Färgen kärleksfulllhet har tagit slut.
Sanningen är att jag inte får vara olycklig. Jag får inte heller vara för lycklig. (Läs en gång till! Jag kan vara för lycklig.) Det är att bryta mot konstens regler att måla min tillvaro med dessa nyanser. Det ångestbleka norm-lagiska Sverige skriker som när Picasso på sin tid försökte få ett erkännande som konstnär. - "Du bryter mot vad som alltid har gjorts!"
Ja, det gjorde jag- Jag stannade upp på vår promenad och vände mig mot honom. Jag fångade upp han i en kyss och sedan fortsatte vi vår promenad, hand i hand hela vägen hem.
Att bryta normen; Det tänker jag fortsätta göra. Picasso blev erkänd så småningom. Kanske uppriktig, uttrycksfull och långvarig lycka blir det med?
Kommentarer
Trackback
