AbsolutelySure

Jag sitter här och drömmer mig bort. Jag har gjort det länge nu. Tittat ut genom fönstret, suckat besviket, tittat på datorskärmen; drömt lite till, tittat ut genom fönstret, suckat…. Ja, och så har det fortsatt.  

Vad ska man bli? Uppgiven eller uppgiven?

Det är som när du tänker på gårdagen. Vädret bjöd folk till att sitta längs ån i Uppsala och ha det gemytligt. Det var varmt, grönt och så pass fint att jag fick strosa omkring i solglasögon. Vårkänslorna var på topp.

Idag? Ja, titta ut genom fönstret!  Snö. Snö.  Snö. Träden tog på sig vinterskruden lika fort som de tog av den.  De har väl lite svårt att skilja sig ifrån den.

Det är lite så som jag har haft det. Jag har haft svårt att skilja mig ifrån min tankevärld. Jag har varit i underlandet. Jag har försökt åtskilliga gånger att skriva ett helt inlägg, men det har inte riktigt gått. Så fort jag tagit på mig blogglasögonen, så har jag svävat iväg. Jag har sett andra saker, förundrats, analyserat och så är jag borta innan jag hinner hejda mig.                                                                                                                
Det är mycket trevlig, men också tungt. Det skapar ibland den där ”borde-känslan”. Du vet när du får prestationsångest. Det skapar också den där ”jag-orkar-inte-känslan”. Du vet när du ger upp och fokuserar på annat.     
                                                                    

Jag har satt på mig blogglasögonen, tagit av mig, satt på och tagit av.


Jag har inte varit i drömmarnas värld ända sedan i april, jag har inte heller varit deprimerad eller så. Nej! Jag har bara gjort en massiv utgrävning i mitt inre. Jag har kompletterat mina blogglasögon, med ett par skarpare, mer världsvana, analytiska glasögon.

Jag har gått bibelskola. Demonterat mig själv och byggt upp en ännu starkare och lyckligare Paula. (Kanske en ännu mer energisk och galen Paula? Vem vet. Du lär väl märka… )

Jag närmar mig slutet här i underlandet Uppsala. Livet har aldrig känts så bra som nu när jag närmar mig 20. (Åldern alla trott att jag varit ända sen jag var 12.) Jag uppskattar allt och alla som är runtomkring mig. Tänk vilken härlig gåva det är att få leva?!                                                                                           
   För jag har levt och lever än! Jag har inte varit en eremit, inte heller sagt upp mitt liv eller dött och uppstått. En kristen behöver inte vara något farligt eller en sådan märkvärdig person; bara en som är troende. Det är allt.

Frid&Kärlek / Paula