Frankly my dear, I don't give a damn... :-)
Jag har gått i barndom! Och det är skönt ska jag säga dig! Snön kom idag med besked, och Sara var här på besök. Hon var som en lyrisk treåring: "SNÖÖÖÖ, PAULA, SNÖÖÖÖ!! Kan vi inte åka pulka?! Vi måste, kom igen!" Och om jag inte visste bättre, så skulle jag väl trott att hon rökt på innan. Haha! (Förlåt Sara)
Men, lättflörtad som jag är, så tog jag på mig mina termobyxor, XL- tumvantar, mössa, kängor och pulsade ut i snöstormen; Med min första snowracer som vi har kort på med mig när jag fortfarande hade nappen i mun tjugofyra-sju. Blå, och så stor att du precis kan klämma ner din rumpa på den. (Med betoning på precis och nästan.. )
Jag tänkte att jag kan ju följa med ut och få en promenad iallafall. Jag fnös för mig själv och tyckte det var lite löjligt. En tycker ju att det där tillhör de små barnen. Man måste ju bete sig som en vuxen om man utger sig för att vara det.
Tillslut slog det mig att min brist på uppskattning och känsla av överlägsenhet beror enbart på att om någon skulle se oss, så skulle den se än mer överlägset på oss. Titta med en sådan där dömande blick; "Vad gör ni egentligen?"
Jag tror att detta är en sådan situation av många där en avstår från saker pga. andras åsikt. Och det stör mig! Varför ska jag bry mig om det? Vem mår bäst av att försöka tänka på vad andra kan tänka om vad jag möjligtvis gör? Det är onödig energi!
Jag släppte efter och tillät mig rulla lite i snön. Jag kan medge att jag hellre står på marken än ligger på den, men det var väl lite barndomsminnen som kom åter. Jag har gått förbi det där stadiet! Men det jag vill komma fram till är att jag tror vi mår bättre av att säga vad vi tycker, ta konflikten, stå för våra handlingar och låta andra sköta sitt. Vill de bry sig om hur jag är, vad jag gör och säger; så får de väl göra det. En sak är iallafall klar; Jag kommer aldrig att säga en sak enbart för att passa in. Jag är den jag är! Jag kommer inte med en mall. Jag är glad, kantig, rektangulär, pervers, övertolerant, ärlig, lite bufflig eller vad någon annan kan uppfatta mig som. Så länge jag är så tillfreds med livet som jag är nu, så kommer jag fortsätta att säga vad jag tycker. Det är ändå trots allt tack vare min uppriktighet som gjort att jag uppskattar livet och att jag är så positiv.
Vi mår bättre av att vara oss själva. Annars känner vi oftast oss bara skamsna över den vi är. So; Frankly my dear, I don't give a damn! // Paula
Kommentarer
Postat av: veronica
Vad trevligt att bara lossa på sina murar och våga! Jag vet att det kändes konstigt och man skulle kanske behöva lära sig hur ett barns kroppspråk fungerar där ute i snön. Öva lite och känna sig säker på hur man ska hoppa i det vita istället för att stå på. För när man väl lossat på greppet från alla kanter så är man fri till att göra vad man vill! Och vilken känsla det är att få leka loss!
För övrigt - kul att du börjat få ner rader igen på denna blogg. Skrivna av söta du:-)
Puss
Trackback
