Frankly my dear, I don't give a damn... :-)
Jag har gått i barndom! Och det är skönt ska jag säga dig! Snön kom idag med besked, och Sara var här på besök. Hon var som en lyrisk treåring: "SNÖÖÖÖ, PAULA, SNÖÖÖÖ!! Kan vi inte åka pulka?! Vi måste, kom igen!" Och om jag inte visste bättre, så skulle jag väl trott att hon rökt på innan. Haha! (Förlåt Sara)
Men, lättflörtad som jag är, så tog jag på mig mina termobyxor, XL- tumvantar, mössa, kängor och pulsade ut i snöstormen; Med min första snowracer som vi har kort på med mig när jag fortfarande hade nappen i mun tjugofyra-sju. Blå, och så stor att du precis kan klämma ner din rumpa på den. (Med betoning på precis och nästan.. )
Jag tänkte att jag kan ju följa med ut och få en promenad iallafall. Jag fnös för mig själv och tyckte det var lite löjligt. En tycker ju att det där tillhör de små barnen. Man måste ju bete sig som en vuxen om man utger sig för att vara det.
Tillslut slog det mig att min brist på uppskattning och känsla av överlägsenhet beror enbart på att om någon skulle se oss, så skulle den se än mer överlägset på oss. Titta med en sådan där dömande blick; "Vad gör ni egentligen?"
Jag tror att detta är en sådan situation av många där en avstår från saker pga. andras åsikt. Och det stör mig! Varför ska jag bry mig om det? Vem mår bäst av att försöka tänka på vad andra kan tänka om vad jag möjligtvis gör? Det är onödig energi!
Jag släppte efter och tillät mig rulla lite i snön. Jag kan medge att jag hellre står på marken än ligger på den, men det var väl lite barndomsminnen som kom åter. Jag har gått förbi det där stadiet! Men det jag vill komma fram till är att jag tror vi mår bättre av att säga vad vi tycker, ta konflikten, stå för våra handlingar och låta andra sköta sitt. Vill de bry sig om hur jag är, vad jag gör och säger; så får de väl göra det. En sak är iallafall klar; Jag kommer aldrig att säga en sak enbart för att passa in. Jag är den jag är! Jag kommer inte med en mall. Jag är glad, kantig, rektangulär, pervers, övertolerant, ärlig, lite bufflig eller vad någon annan kan uppfatta mig som. Så länge jag är så tillfreds med livet som jag är nu, så kommer jag fortsätta att säga vad jag tycker. Det är ändå trots allt tack vare min uppriktighet som gjort att jag uppskattar livet och att jag är så positiv.
Vi mår bättre av att vara oss själva. Annars känner vi oftast oss bara skamsna över den vi är. So; Frankly my dear, I don't give a damn! // Paula
Min fasta punkt i livet... !
Det började som en saga.
Du satt framför en dator i oktober-Gävle och jag i kalla Irakier-S-Tälje.
Du; singel ingen tanke på att hitta någon så fort.
Jag; singel hade inte fått upp ögonen för dig.
Sen så kom ett mail, lite spontant sådär.
Fick mig att börja fantisera och bli kär
I tanken.
Jag tänkte och ryckte på axlarna " Det går väl som det går"
Och verkligheten fick mig på fall in i dina armar.
Känslorna eskalerade och fick innebörd.
Här sitter jag; Snart två år
Tusse!
Inte kunde jag ana att den där randiga dagismössan kunde göra sådant intryck!
Haha :-)
Allt blir bara bättre och bättre.
Ord kan inte beskriva vad du betyer.
Du har blivit en enhet, en självklar del av mig, min tillflykt för rekreation.
DU är ena halvan av mitt hjärta.
Älskar dig! <3
Running around,Gasping for air.
Hallå!
Då var man hemma igen. En har åkt flertalet mil, sett nya ansikten, varit ledsen, arg och glad. En har varit borta för ett tag.
Jag kom hem i torsdags från en nio dagar lång vistelse i Italien och det känns som att man blivit ikastad i havet, kämpar , kippar efter andan. Vardagen springer på som vanligt och det är svårt att hänga med. "Håll i dig! Och släpp för guds skull inte taget" hör man sig själv tänka. För om en släpper efter, så faller allt bakom en. Du kommer efter. Tempot kommer att köra över dig och då kommer ångesten. Men; Hur ska en kunna återhämta sig när en kör i 110 knyck? När ska man stanna för att inte få en överhettad motor?
Jag vet inte.
Jag vet bara att min hand håller ett krampaktigt tag för att jag inte ska tappa balansen. Jag vet bara att det är inte långt kvar. Snart är det sommar! Men innan dess så går tiden i ultrarapid och agendan är så neklottrad att livet är som i en oxygen-depleted box. Och det är inte förrän jag hittat bromsen som jag kan ta igen med mitt dåliga samvete; Det där som säger "Nu måste du ta tag i dem som du inte sett på ett tag. Du måste! Annars försvinner de också i den springande horden... "
Axlarna kryper uppåt, Jag vet... Men ni ska vet att när jag är som mest isolerad; Det är då jag tänker på er som mest mina vänner!
Snart så ses vi! Keep the phone ready! :D
Puss/ Paula
Det är när jag ser dig,
som det där magiska ögonblicket uppstår.
Du vet,
När dina blåa ögon lyser genom dina tunna ögonfransar och möter mina,
och symboliskt blir likt fusion mellan lysande stjärnor.
Det är då.
När tiden saktar ner, i avståndet mellan våra kroppar.
Du vet i takt med att distansen minskar och mellanrummet blir en enhet.
Plötsligt står vi sådär nära och kärlekens magnetism drar oss närmare varandra.
Våra läppar möts
Dina mjuka, välsmakande
Så helande,
Tröstande
De som uttalat så fina ord; de möter mina.
Det är då som tiden ödmjukt stannar upp
Stannar upp för oss förälskade.
Och vi blir mer än bara du och jag.
Vi blir ett av världens alla under.
